Nyligen lanserades boken Krigare av journalisten och författaren Johanne Hildebrandt. Hon har följt skyttekompaniet och OMLT (Operational Mentor and Liaison Team) ur FS19 som inbäddad skribent, med målet att skildra upplevelserna i bokform till skillnad från kortare tidningsartiklar. Det ger en helt annan möjlighet att förmedla en bild av villkoren för de soldater och officerare som lever och verkar på plats. Boken handlar om förbandet före, under och efter med fokus på tiden i Afghanistan.

Som militärt fostrad i en anda där fienden och omvärlden ska veta så lite som möjligt om egna förehavanden kan konceptet med inbäddad journalism bära emot något. Hit hör även de bloggar som skrivs under tiden missioner pågår. Men kampen mot terrorismen, som den militära närvaron i Afghanistan primärt handlar om, kräver en närvaro på hemmaplan där ’hearts and minds’ behöver vinnas även hos den svenska allmänheten. Inte med propaganda, som kan vara fallet ibland när Högkvarterets drillade infostab sätter igång, utan med en avvägd bild av verkligheten. Där har det hänt en del i positiv bemärkelse på sistone. Samtidigt är det viktigt att inte avslöja för mycket av den egna verksamheten för fienden och vilka effekter de har uppnått i striden.

Krigare är en angelägen läsning för alla, särskilt de som har minst koll på vad som händer i Afghanistan, hur omständigheterna påverkar de ofta unga män och kvinnor Sverige skickar dit och inte minst det afghanska samhällets särart och utmaningar. Endast en mindre del av landets yta utgörs av odlingsbar mark, analfabetism är vanligt och hälften av invånarna är under 15 år. Skildringen är även en möjlighet för beslutsfattare specifikt att ta del av de praktiska erfarenheterna från fältet, där ord och politiska visioner ska omsättas i praktik.

Det är viktigt att ha en förståelse för påfrestningarna och uppoffringarna för de som åker och de anhöriga som blir kvar. Visa gärna ditt stöd utöver att köpa ett gult band. Informera dig, fundera och prata sedan med de som varit där, om tillfälle ges. Var gärna kritisk, men rikta dig i så fall till de som beslutar om Försvarsmaktens inriktning och de insatser som ska göras. Truppen på plats gör sitt bästa under omständigheterna. Solidaritetsprincipen gäller även mellan oss medborgare och Försvarsmaktsanställda.

Även om Johannes syfte är gott och boken fyller ett informationsmässigt syfte finns det anledning att önska mer. Till skillnad från Lars Gyllenhaal tycker jag Krigare mest känns som en avrapportering utan större känsla eller inlevelse. Det gäller oavsett om Johanne berör strid eller villkoren på ett sjukhus där modern väntar på att moderkakan ska lämna kroppen efter förlossningen.

Det känns oftast inte äkta. Hennes ord får mig inte att se, dofta eller uppleva Afghanistan. De människor som skildras blir sällan mer än några platta citat. Det är mycket berättande med generella adjektiv istället för visande. Jag har inte läst hennes tidigare böcker men jag tycker att hon med sin erfarenhet av både skönlitteratur och journalism borde nå en högre nivå.

Motivet till att kritisera i detta avseende är att en del av poängen med boken är att få läsare som är obekanta med villkoren i Afghanistan – eller en stridszon överhuvudtaget – att bli engagerade i deltagarnas öden. Om det inte uppnås faller en viktig effekt.

I den andra avsikten med boken – att informera – uppnås god effekt.

En del skildringar tränger dock igenom tack vare att de är specifika. Ett exempel är när fiendens granater slår ner på en kulle bemannad av finsk trupp och plutonchefen rapporterar i prioritetsordning: ”The bastard hit the sauna, and one man is wounded”.

Eller som när Johanne blir hedersmedlem i OMLT och får en kåsa då killarna är trötta på att hon snor deras muggar, samt att hon kallades för ‘princess zero one’ efter att ha klagat på ett gruskorn i sängen.

Boken verkar primärt rikta sig till de som aldrig varit i ”Affe”, eller för den delen har någon militär koppling alls. Därför är det viktigt att inte spara på krutet i att beskriva och förklara. Där når Krigare inte ända fram.

Varför är vi i Afghanistan?

Det finns relaterade frågor som är viktiga: varför är Sverige närvarande med trupp i Afghanistan? Och hur gick det till egentligen? Min avsikt är inte att lämna ett uttömmande svar (vars korrekthet ändå ligger i betraktarens öga), bara att skicka med några reflektioner.

Johanne kommenterar att Sveriges närvaro har politiska och praktiska motiv, men utvecklar aldrig tanken utöver konstaterandet att vi visar solidaritet och därmed skulle få hjälp av Nato vid behov hemma i kris eller krig. Nja. Inom EU finns redan strukturer för krishantering (som inte berör Nato) och i händelse av krig på hemmaplan gör inte Sveriges internationella deltagande någon större skillnad i om vi får hjälp. Då är solidaritetsförklaringen i Lissabonfördraget viktigare. Att sedan Nato har en fungerande militär förmåga till skillnad från EU är en annan sak.

Skildringen av politiken som drivkraft är begränsad i boken och Försvarsmaktens motiv diskuteras inte alls.

Motivbilden kan beskrivas olika. Min uppfattning är att en tillfällig insats med SSG år 2002 efter USA:s invasion gav Försvarsmakten ett fotfäste de absolut inte ville släppa. Likt motivet till att delta i Kongo år 2003 (Artemis) ville man umgås med de stora pojkarna och tyckte det var häftigt att äntligen få vara med där det händer. Då var det ingen som i första hand brydde sig om samhällsbyggande eller skolgång åt flickor. Att delta kan vara bra för viss förbandsutveckling, men påstå då inget annat.

Med tiden utvecklades läget i Afghanistan till något annat, där Försvarsmakten med en egen agenda successivt skapat sig ett utrymme att synas och verka. Den politiska förankringen fixades parallellt.

Dagens prat om att utbilda afghansk polis och militär tror jag fortfarande är uttryck för en politisk korrekthet. Försvarsmakten vill helt enkelt vara med där det händer så länge som möjligt och är beredd att betala med några förstörda människoliv. Ett annat skäl till att delta är att det är i krigszoner som Irak och Afghanistan som militär utveckling sker och kontakter skapas. På myndighetssvenska heter det ”… att vara en del av och stärka den transatlantiska säkerhetspolitiska gemenskapen”.

De mål som riksdagen formulerat för vår, medborgarnas, säkerhet är:

• att värna befolkningens liv och hälsa

• att värna samhällets funktionalitet

• att värna vår förmåga att upprätthålla våra grundläggande värden (demokrati, rättssäkerhet, mänskliga fri- och rättigheter)

Detta gäller i fred, kris och krig samt i mellantillståndet kampen mot terrorismen som oftast har karaktären av krig, men inte kallas så i Sverige. Striden står mot en svåridentifierbar fiende driven av starka idéer, utan särskild geografisk hemvist. De finns även på vår bakgård och kan lika gärna vara kristna högerextremister.

Försvarsmakten anser sig uppfylla ovanstående mål med motiveringen att oroligheter i Afghanistan hotar den internationella säkerheten och därmed också vår. Kanske, det är en svår gräns att dra. Ska vi vara involverade i allt, även om det ligger ett FN-beslut i grunden? Att FN eller EU står bakom en åtgärd är ingen garanti för att beslutet är genomtänkt eller att avsikten sedan genomförs på rätt sätt av rätt aktörer. FN har dessutom ofta varit ett komplement för stormakterna, idag USA, att spela ut sin agenda. Jag har personligen aldrig dragit mig för att ta en stor risk, så länge syftet är tydligt och kan motiveras. Annars blir det bara meningslöst.

Världen är full av soldater som dött i onödan i fel syfte och vars uppoffring ingen bryr sig om.

Den utländska närvaron i Afghanistan handlar fortfarande om ”den internationella kampen mot terrorismen” (GWOT – Global War On Terrorism). Fram till invasionen av Afghanistan för 10 år sedan skyddade Talibanerna al-Qaida, men den sistnämnda består numera av andra grupperingar på den arabiska halvön och i delar av Afrika. Organisationen har inte längre kraft och dess karismatiska ledare är döda eller tillfångatagna. På det sättet har de enorma resurser USA satsat i kampen gett resultat.

Att fortsätta kampen mot terrorismen i just Afghanistan har en begränsad effekt, och oavsett vem som har makten framöver kommer landet knappast att på nytt bli en bas för terrororganisationer. De individer som hyser en så fientlig livssyn har rört sig vidare till nya domäner som Jemen och Somalia (eller har dröjt kvar i invanda som nordvästra Pakistan).

Därför (utöver opinionen i krigströtta länder) har ISAF avsikten att lämna landet så snart det bedöms som lämpligt, och det är av den anledningen en stor del av kraften satsas på att utbilda afghansk polis och militär. För att inte tala om andra samhällsfunktioner som utbildning och infrastruktur. Allt med blandad framgång. I kampen mot terrorismen borde vi göra större nytta någon annanstans.

Att Sverige, genom bland annat Försvarsmakten och i gemenskap med andra länder och organisationer, projicerar sin vilja i oroshärdar kommer alltid att behövas. Precis som regeringen konstaterar så avvärjs hoten mot fred och säkerhet i samverkan med andra.

Strategi och genomförande

Även om kampen mot terrorismen är den egentliga anledningen till kriget i Afghanistan, så spelar vi även en roll i att stå upp för den befolkning som bara vill leva sitt liv i fred och gärna ser en utveckling mot demokrati och jämställdhet. Det är en solidaritetsaspekt som måste tas på allvar, när vi nu är på plats, även om det finns gott om arbete att utföra på andra platser på den här planeten i så fall.

Återuppbyggnaden av Afghanistan har hittills varit begränsad på grund av våldsläget, korruption och byråkrati. De civila organisationerna löper i vissa delar av landet för stor risk (eller anser sig göra det) för att kunna verka ordentligt.

Men samhällsbyggnad börjar även uppifrån. Goda gärningar i det enskilda, som när chefen för OMLT överräcker en säck med kläder till en barnmorska i Darzab, räcker inte långt när korruptionen tillåts grassera i statsapparaten. USA har dessutom genom CIA år efter år betalat de afghanska krigsherrarna för deras ”lojala” kamp mot Talibanerna, och på så sätt stärkt deras position gentemot centralmakten samt finansierat deras privata arméer. Till stödet räknas även att se mellan fingrarna för skygga aktiviteter som kriminalitet, smuggling och knarkproduktion. Situationen kompliceras av befolkningens lojalitet med klanen och etniciteten över centralmakten.

”Vi är alltid två på bollen …” säger en soldat i boken. Det låter symptomatiskt för striden. På det sättet vinner man inga krig. Antingen är det en kamp värd att ta – att fullt ut möjliggöra samhällsbyggnaden – eller så lägger man ner. Halvmesyrer löser ingenting. Då riskerar soldater, civila och de afghanska medarbetarna livet i onödan. Att syftet är gott är mindre intressant om de uppoffringar och insatser som görs inte får en varaktig effekt.

Att döma av Hildebrandts skildring är effekten begränsad.

Vilka är målen? Är de tillräckligt tydliga? Är strategin genomtänkt och det operativa uppträdandet anpassat? Jag undrar om så är fallet.

ROE (Rules of Engagement) har varit begränsande under lång tid, vilket också nämns i boken, men frågan är om det inte finns något mer som förklarar bristen på tillräcklig framgång: en klyfta mellan ledningen, även den politiska, och de som gör jobbet på fältet. En avsaknad av förståelse för vad som egentligen krävs – eller rent av en ovilja att bry sig. En officer i boken uttryckte det som att ”särintressenas diktatur” råder inom Försvarsmakten, vilket ger en del märkliga beslut och ineffektivitet. Det är en bild jag känner igen.

Allting bottnar i att målbilden verkar oklar, att kopplingen mellan vad vi gör och vad vi vill uppnå inte är klockren och att soldaterna helt enkelt tar för höga risker i förhållande till resultatet.

Sedan finns det långsiktiga konsekvenser för Försvarsmakten och Sveriges stridsförmåga genom det sista decenniets snabba omfokusering på Afghanistan. Då alla förband utom två (som jag har förstått det) ska rotera folk dit ner brukar utbildningen av soldaterna snabbt fokusera på missionen och mer grundläggande moment som fältvana får stryka på foten. Rätta mig gärna om jag har fel. Hildebrandt ger indikationer på att samordning, logistik m.m. inte fungerar tillfredsställande och att Försvarsmakten även har fört med sig byråkrati till en stridszon. Hur tänker man då?

En myndighet som Försvarsmakten får aldrig släppa båda fötterna från svenskt territorium. Det kan knappast anses vara förenligt med dess uppdrag. Själv uttrycker den det som att den tagit en strategisk time-out sedan sekelskiftet, nu aktualiserat genom ett plötsligt uppvaknande om sin roll i den civila beredskapen och krishanteringen samt att fokus inte enbart kan vara internationellt. Tack för det.

Solidaritet och soldatens lott

Att Sverige ska lämna Afghanistan rent militärt råder det ingen tvekan om, men landet kan inte överges i vilket skick som helst. Om inte en bättre samhällsordning med mer jämlikhet och medbestämmande kan slå rot är all kraft och alla offer i onödan. Utländska såväl som afghanska organisationerna och deras lokala samarbetspartners måste kunna göra sitt jobb utan risk för att verksamheten saboteras eller att de rent av mördas. Dit har vi långt kvar och under tiden behövs vår insats – rätt utförd. Samtidigt har SAK (Svenska Afghanistankommittén) verkat i landet i tre decennier.

Grunden för missnöje i ett samhälle kan härledas till samma faktorer: orättvisa, brist på meningsfull sysselsättning, avsaknad av medbestämmande, risk för liv och hälsa, ojämlikhet, fattigdom, ekonomiska och sociala klyftor, sjukdom osv.

Att visa solidaritet och på något sätt hjälpa till att åtgärda åtminstone några av dessa delar är viktigt, liksom att värna de som riskerar övergrepp eller omedelbar fara för livet. Det är en central drivkraft oavsett om man åker på en mission eller inte. Jag ser gärna mer av det hemma.

Som värnpliktig på 90-talet hade jag en officer som var nyligen hemkommen från en chefsbefattning i en mission i Bosnien. Det räknades dock inte som en bra erfarenhet av Försvarsmakten – faktum är att han av den anledningen starkt avråddes från att åka – och vid hemkomsten fick han reda på att hans rättmätiga befordring skjutits upp. Belöningen blev istället en mindre kvalificerad instruktörstjänst.

Det verkar fungera marginellt bättre idag

Hildebrandts bok ger en bild av hur otacksamt livet i uniform kan vara. På ett ställe i boken frågar hon om det är värt det och vad alternativet är, men utvecklar inte och försöker inte besvara frågorna. Svaren kommer heller inte genom de personer hon har följt utan lämnas som ett öppet slut. Jag har själv fått min beskärda del av ovett från det civila samhället och ofta tvingats motivera uniformen jag bär.

Att välja soldatyrket har alltid inneburit en väg lite vid sidan av det kollektiv man valt att skydda och dö för. Även om vi önskar annorlunda kan vi inte alltid förvänta oss att den civila delen av samhället visar förståelse eller intresse. Tyvärr. Men det hindrar inte att vi försöker ändra på det.

Med stor personlig risk har Johanne Hildebrandt under lång tid gjort en stark insats för svenska soldater i utlandstjänst. För att inte tala om de starka fysiska och psykiska påfrestningarna hon har utstått. Respekt. Läs Krigare om du inte redan har gjort det.

 

Dilsa Demirbag-Stens krönika om Johanne

Kolumn i Norrbottens-Kuriren

 

 

Tags: afghanistan, försvarsmakten, hildebrandt, krigare