Foto från daniel-k.com

Bloggaren Skipper har i en föredömlig artikel långtgående berättat om Försvarsmaktens numera utrangerade Hkp 4 samt presenterat läsarerfarenheter, bl.a. från Estoniakatastrofen. Jag tänkte själv passa på att bidra med en anekdot.

Några dygn in i en krävande övning fann sig min patrull inför ett vägval. Mellan oss och platsen för exfil låg ett stort fält. Den säkraste vägen gick genom en tät skog runt fältet på vänster sida – en omväg på på någon mil som tog extra tid och förde oss närmare fienden. Till höger fanns en snabbare väg: en ca 400 m lång ”korridor” med viss växtlighet, glest mellan träden och med fält på båda sidor. På sitt bredaste ställe kanske 200 m. Utsatt, men synnerligen tids- och energibesparande.

Vid det här laget hade fienden redan jagat oss i ett par dygn sedan vi löst vår uppgift och samtidigt röjt vår närvaro, långt in på deras territorium. Vi var frusna, slitna och låga på energi. Min ryggsäck med radio och extra batterier kändes. Under den gångna natten hade två Hkp 4 cirklat och letat. Vid ett tillfälle satt vi ihoppackade i en alldeles för liten gummibåt och tog oss fram så gott det gick med helikoptrarna på behörigt avstånd. Då bytte de naturligtvis sökområde och närmade sig metodiskt med sökarljusen svepande längs vattendragen och strandkanterna, samtidigt som vi paddlade för allt vad tygen höll. Vi hann ta oss i land och gömma båten bland träden med sekunder tillgodo. Det gav bra puls.

Nu ska vi välja mellan den långa men säkrare vägen åt vänster och den betydligt kortare men utsatta åt höger. Vi har ett tidsfönster för exfil att passa. Patrullchefen fattar beslut: höger. Vi tar ut avstånden mellan varje man och håller ett sävligt tempo* för att inte skapa för mycket rörelse i tomrummen mellan träden.

Vaksamheten är maximal och ingen vill bli upptäckt av fienden med allt vad det innebär. När vi befinner oss mitt i denna korridor och som längst från någon form av tätare skog kommer det som ingen vill höra: rotorljud från Hkp 4 – och de närmar sig snabbt.

Jag gör halt i steget för att lyssna och observera, men i onödan. Bara sekunder senare är de inpå oss. Tre Hkp 4 i formation på väg in för landning på fältet till höger, de siktar på en punkt alldeles intill vår position. Alla ser sig febrilt om efter en bra eldställning med skyl för att undgå upptäckt. Någon försöker försvinna genom marken bakom en spinkig tall, en annan dyker in i en stor hög med gamla grenar. Själv väljer jag att vräka mig ner i det minimala vattenfyllda dike jag nyss klivit över och försöker sedan platta till den stora ryggsäcken.

Jag förbereder mig mentalt inför striden, vilken utrustning som kanske måste lämnas samt hur jag ska göra med radions krypto och vissa anteckningar i fickan.

Vid det här laget har den första helikoptern nästan satt hjulen i marken och när som helst kommer fienden att urlasta och ta position. De är mångdubbelt fler än oss, förmodligen utvilade och taggade. Själv ligger jag återigen i ett vattenfyllt dike i en tidig, svensk vinter med alldeles för lite kraft i benen. Vi skulle få svårt att undkomma givet en rad variabler och det var lätt att känna en viss uppgivenhet efter allt slit med infil, att lösa uppgiften och sedan oavbrutet rycka hemåt under press.

Som tur var kom inga soldater och vi fortsatte att hålla ner huvudena. Helikoptrarna lyfte efter en stund och försvann. Efter övningen fick vi veta att de övade på att flyga och landa i formation och befann sig där samtidigt som oss av en slump.

Två av många stimulerande umgängen med Hkp 4.

/Kaj Karlsson

* Marinkåren på Island tog fram en patrullteknik anpassad för stora, öppna vidder utan mer skyl än mossa. Förutom att bära anpassat kamouflage gick de med långa avstånd mellan varje man och på ett långsamt, släpande sätt som gjorde att rörelsen inte omedelbart uppmärksammades av någon som observerade på avstånd. Det finns flera sätt att röja sig i terrängen – hastiga rörelser är ett av dem.