Strålskyddsmyndigheten (SSM) har tillsammans med Rikspolisstyrelsen (RPS), Svenska Kraftnät och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) utvärderat effekterna av ett terrorattentat mot kärntekniska anläggningar och transporter av kärnämnen. En hel del av rapporten omfattas av sekretess och redovisas därmed inte öppet.

Krav på åtgärder för att skydda kärntekniska anläggningar mot s.k. antagonistiska hot återfinns i säkerhetsskyddslagen, skyddslagen och kärntekniklagen. Just detta hot inkluderas aldrig eller otillräckligt i de analyser som görs. Särskilt vid eskalerande händelser – där krishanteringen kraftigt försvåras av att flera saker sker samtidigt (en situation vi idag har svårt att hantera) – kommer sabotage-variabeln där någon aktivt ställer till problem att skapa mycket stora svårigheter. Den borde därför tillmätas betydelse i all planering.

Därför är det är bra att antagonistiska hot äntligen diskuteras – 10 år eller mer för sent. Tyvärr gör man det inte fullt ut. Utvärderingen tar enbart fasta på det attentat som syftar till att orsaka radioaktivt utsläpp (från en reaktor eller transport av kärnämnen) och som dessutom är ”våldsamt”. Ett angrepp kan lika gärna ske på ett mer dolt sätt, både genom terrängen och via datorer.

De skriver att ”…omfattande åtgärder vidtagits vid samtliga kärntekniska anläggningar, i synnerhet kärnkraftverken …” sedan den 1 januari 2007 när nuvarande föreskrifter om fysiskt skydd trädde i kraft. Nja, det är en halv sanning. Visserligen har reaktorbyggnaderna fått flera lager med stenkasuner, Gunnebostängsel och sensorer som bygger på tryck och mikrovågor liksom nya inpassager, men det räcker inte med att ha en imponerande huvudentré till verket när det går att kliva över stängslet en bit bort (utan taggtråd, detektorer eller kameror). Och det går att ställa till problem utan att sätta sin fot inuti just reaktorbyggnaden.

En tanke som ventileras i rapporten är att kärnkraftverken ska ha särskilda permanenta skyddsstyrkor med utbildning och beväpning i nivå med polisens piketstyrkor. Helst ska dessa också bestå av poliser. Men det skulle innebära flera hundra specialrekryterade och utbildade poliser som enbart har till uppgift att skydda verken.

Dimensionerande hotbeskrivning

Den dimensionerande hotbeskrivning som anger förutsättningarna för skyddet av anläggningarna riktar sig enbart mot innehavarna av desamma, varför polisens förmåga har förblivit oförändrad samtidigt som RPS anser att anläggningarna inte behöver en permanent förlagd (polisiär) skyddsstyrka enligt ovan. RPS reserverar sig dessutom mot bedömningen att Försvarsmakten kan få spela en större roll i skyddet, och anser inte att frågan om särskilda skyddsstyrkor behöver utredas vidare. Anläggningsägaren ska helt enkelt fördröja angrepp i samverkan med de vanliga polisiära styrkor som finns att tillgå för stunden.

För att skyddet som helhet ska fungera krävs samordning mellan tillståndshavarna och polisen, något som idag helt saknas enligt rapporten. De som driver verken vet därför inte när polis kan vara på plats och därmed inte heller hur de ska dimensionera skyddet i form av fördröjande åtgärder. Skyddet av anläggningarna är därför inte samordnat och balanserat. Erfarenheter från övningar där ett antagonistiskt angrepp ingått har visat på ”stora svårigheter” att samverka även mellan länsstyrelse och polis.

Rapporten visar vidare att polisens förmåga att ingripa vid antagonistiska hot behöver förbättras vad gäller utbildning, övning och utrustning samt kortare insatstider. Det behövs anpassade helikoptrar och skyddade insatsfordon.

Hotbeskrivningen tar vidare enbart fasta på ”obehörig befattning med kärnämne eller kärnavfall”, vilket i sig är en brist. Det finns andra sätt som ett våldsamt eller dolt angrepp kan ställa till problem med radioaktivitet eller elförsörjning (som borde tagits med för att få helhetssyn), t.ex. genom att utnyttja kedjan internet-intranät-kontrollsystem från administrationsbyggnaderna intill.

De konstaterar vidare att det i dag saknas processer för att fatta beslut om en förhöjd hotbild och att kommunicera densamma till utövarna. Varken Polisens kriminalunderrättelsetjänst (KUT) eller Säpo bedriver en systematisk omvärldsbevakning med fokus på hot mot kärntekniksektorn. De har inte heller krav på sig att regelbundet eller återkommande kommunicera lägesbilder avseende hot mot densamma.

Myndigheterna bakom rapporten vill även stärka informationssäkerheten hos kärnteknisk verksamhet, primärt i syfte att förhindra att antagonisterna får tag i känslig information som kan utnyttjas vid ett sabotage. Gott så, men även där finns det mer att önska.

Säpo gör bedömningen att ett kärnkraftshaveri till följd av en ”cyberattack” inte är aktuell givet dagens förutsättningar, trots Duqu/Stuxnet och andra liknande farligheter. Däremot konstaterar man att en hel del grundläggande information om anläggningarna idag finns eller har funnits tillgänglig via öppna källor och därför är röjd.

Fysiskt skydd

Skyddet mot sabotage anses av författarna otillräckligt därför att det saknas ett djupförsvar mot antagonistiska handlingar, i likhet med det antal fysiska barriärer som ska stoppa ett radioaktivt utsläpp. Personligen tycker jag den analogin haltar lite, även om innebörden är vettig: olika åtgärder ska användas för respektive eskalerande problemnivå.

Man vill utvidga skyddsobjektet till att även innefatta områden utanför dagens gränser, så som är fallet i flera andra länder. Det skulle ge den ”försvarande styrkan” större möjligheter att arbeta. Till detta vill man ha möjlighet att etablera kontrollpunkter för fordon längre ifrån anläggningarna, vilket är tänkt att sätta press på en terrorist som måste överge sitt fordon tidigare.

Det är lite fånigt. En riktig sabotör, och då talar vi inte om miljöaktivister, skulle inte ta sig till objektet på det sättet. Oavsett var skyddsområdets gräns går kan man lätt infiltrera till fots via terrängen eller vatten (kärnanläggningarna ligger normalt vid kusten).

Säkerhetsskyddet tar tid att bygga upp, åtgärder behöver normalt planeras långt i förväg och ska sedan fungera i ett par decennier. Det ger svårigheter med dimensioneringen. Det finns begränsningar i hur många passiva barriärer som kan tillföras en anläggning som i grunden inte är konstruerad utifrån ett skyddsperspektiv (i sig ett intressant faktum). Till slut blir det inte praktiskt möjligt eller så blir det för svårt att driva anläggningen. Bristen på samordning mellan tillståndshavarna för en anläggning och polisen som nämndes tidigare medför också att det är svårt att veta mot vad de ska dimensionera sina fördröjande åtgärder.

Författarna till rapporten tycker även att det bör övervägas att inrätta permanenta restriktioner för flyg i närheten av kärnkraftverken.

Transport av kärnämne

I denna del av rapporten noteras en del intressant, bland annat att civila transportmedel som lastfordon eller fartyg som medför kärnämnen inte får förklaras som skyddsobjekt.

Enligt lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation får inte heller åkerier som uteslutande transporterar kärnämnen ha egna licenser i Rakel. Dessutom kan inte SOS Alarm idag ta emot nödsamtal från kommersiella kunder via Rakel.

Försvarsmakten

Enligt lagen (2006:343) om Försvarsmaktens stöd till polisen vid terrorismbekämpning kan polisen begära stöd vid händelser som kan utgöra brott enligt lagen (2003:148) om straff för terroristbrott. Polisen ska alltid leda. Den personal som ska gripa eller använda våld mot misstänkta terrorister ska ha utbildning i polismans befogenheter.

Även Kustbevakningens resurser i form av bland annat fartyg och flygplan skulle kunna användas både i skyddet av de fasta anläggningarna, som ofta ligger vid kusten, och som eskort av transporter till sjöss (i syfte att veta var fartyget är, inte att använda vapenmakt för att skydda eller förhindra).

RPS ser dock inget behov av Försvarsmaktens hjälp.

Intrångsövning

Som ett led i utvärderingarna genomfördes en intrångsövning mot Oskarshamns kärnkraftverk i oktober 2010, där b-styrkan bestod av poliser från den Nationella insatsstyrkan sufflerade av Must avseende viss information om verket. Angreppet var en s.k. ”no exit”-variant, dvs. självmordsuppdrag, men inkluderade inte bränslebassängen då det tydligen utreds av FOI separat.

Utfallet av övningen är i detalj hemligt, men av rapporten går att utläsa att det gick sådär att hantera angreppet både för verkets personal och den tillskyndande polisen. Bedömningen är att ett ”våldsamt” antagonistiskt angrepp kan leda till allvarliga konsekvenser och att det behöver vidtas åtgärder.

Inte särskilt förtroendeingivande. Tyvärr är situationen likartad sedan många år och aktörerna är dåliga på att i praktiken göra tillräckligt för att komma tillrätta med den.

/Kaj Karlsson

P.S. Min thriller Operation Nordvind om ett terrorattentat i Sverige är Månadens bok hos istory.se och toppar just nu ljudbokslistan i iTunes. D.S.